Sov gott farmor

Igår på morgonen somnade farmor lugnt och stilla in med mamma och pappa på varsin sida om sängen. Vi har under en längre tid förstått att hennes hälsa stadigt varit på väg åt ett håll. Sedan i onsdags har vi suttit vid hennes sida dygnet runt. Eller mamma och pappa i alla fall. Jag har bara orkat var där några timmar i taget. Men det har känts mycket skönt att jag har hunnit ge henne ett riktigt farväl. Min bror har inte klarat av det alls vilket är fullt förståligt. Han och farmor har alltid haft ett speciellt band. Kanske för att han är yngsta barnbarnet och har haft det lite kämpigt med intresset för skolan och andra saker. Farmor jobbade på skolan i Stugun som skolvärdinna/flourtant/syslöjdslärare och fick bra kontakt med de lite stökigare eleverna. Kommer ihåg att jag blev irriterade på att barnen vi mötte när vi var ute och gick kallade henne "skolis". Hon hette ju faktiskt farmor!

Min ena kusin (vi har två kusiner på pappas sida) kom upp från Stockholm på torsdagen och tillbringade dagen på sjukhuset. Min faster och min andra kusin har varit utomlands under veckan. De hade tänkt åka upp så fort de kommit till Sverige för att träffa farmor. Jag vet att de tycker att det är jobbigt att de inte hann hit innan hon dog. Men farmor hade det bra, lugn miljö, alltid någon att hålla i handen och vänlig personal. Hennes kropp orkade inte kämpa emot alla infektioner som bröt ut så hon fick smärtstillande så att hon till slut kunde slappna av och somna in. Trots sorgen vi bär på nu känns det ändå skönt att hon inte behövde kämpa så länge. Jag inbillar mig att det kanske är jobbigare för de runtomkring när minnet börjar svika hos en person. Men samtidigt vet jag att farmor tyckte att det var frustrerande att inte ha koll på händelser och tidpunkter. Detta trots att hon alltid sa att allt var bra till oss barnbarn. Jag är oerhört lättad över att det inte hann gå till det stadiet att hon inte kände igen oss. Hon var på sitt bästa humör när vi hälsade på och trots att hon ställde samma frågor om och om igen var det alltid med stort intresse och i största välmening. Nu i efterhand känns det skönt att jag alltid har tagit mig tid att hälsa på farmor en stund varje gång jag varit i närheten. Det är så lätt att tänka "jag tar det nästa gång". Men till slut kommer det ingen nästa gång.

Jag trodde att det skulle vara mycket jobbigare än det var att se en person död. Särskilt en som har funnits där hela livet och som man tycker så mycket om. Det var mycket lugnare än jag föreställt mig. Det såg ut som att hon vilade i lugn och ro. Samtidigt var det inte alls farmor som låg där, eftersom hon alltid kommer att vara en högst levande person för mig. I mina tankar kommer hon alltid vara frisk, pigg och aktiv och ha antingen matlagning, en stickning eller en utflykt på gång. Och om saker och ting är som i jag tror är jag övertygad om att hon och farfar redan begett sig ut på en fisketur tillsammans. Bara de två...