2007 - de stora händelsernas år

Året som gått har varit en berg- och dalbana av glädje, sorg, spänning, saknad och ofattbar lycka. Den småtrista vardagen har förgyllts av både stora och små guldkorn och årets senare hälft har varit en resa jag aldrig kommer glömma.

Det nya året började med sedvanligt dagen-efter-illamående. Den här gången blev illamåendet mer bestående eftersom jag redan på årets andra dag fick beskedet att jag var gravid. Under samma vecka dog min älskade farmor. Glädje över det lilla livet som börjat växa i min mage blandades med saknad och sorg över att farmor inte fick vara med och träffa sitt efterlängtade barnbarns barn. Men lyckan över det lilla pyret har varit en stark drivkraft framåt och jag vet att både farmor och farfar finns med på vägen.

Våren rullade på med jobb, besök hos barnmorskan, hormonsvängningar, trötthet osv. Det var riktigt skönt när skolavslutningen äntligen kom och jag kunde lägga arbetet bakom mig. En stor lättnad dels eftersom jag inte trivdes så bra och dels för att jobbet som lärare stundtals kan vara väldigt påfrestande. Dessutom såg jag fram emot två månaders härlig ledighet innan det var dags för den stora prövningen...

Sommaren bjöd på semester på Fårö med nära och kära, besök hos vänner och släkt, en himla massa hemmapyssel inför bebisens ankomst, födelsedagar och grillfester, en liten gnutta värme och många sovmorgnar. Den växande magen ställde inte till med alltför stora besvär och det var en häftig upplevelse att känna sparkarna och kullerbyttorna därinne.

Den sjuttonde augusti bestämde en liten men pigg kille sig för att det var dags att se världen utanför mammas mage. Eftersom jag inte hade så mycket att säga till om var det bara att gilla läget och åka in till BB. Det var verkligen den största händelse jag varit med om att få se sin lilla bebis för första gången. Min första tid med Liam var relativt lugn och harmonisk eftersom amning och sovtider fungerade bra redan från start. Jag blev trots allt chockad över hur mycket tid en liten bebis krävde. Trots att både jag och Per hade fullt upp hela dagarna hann vi inte med någonting kändes det som. Precis när vi stod redo för att gå ut genom dörren kom Liam på att han var hungrig och det var bara att vända om och börja om från början... Men det var en supermysig tid för oss alla tre. Och samtidigt kändes det ganska skönt när Per började jobba och jag fick gå in i mammarollen på egen hand.

Från mitten av augusti och resten av året har dagarna kretsat kring Liam och allt han haft för sig. Vi har fått besök från familj, släkt, vänner och andra som velat dela vår glädje och vi har stolt visat upp vår fina lilla pojke. Jag är glad över att vi hann träffa min fina mormor så att hon fick se Liam innan hon dog i september. Än en gång blandades lyckan med sorg och saknad.

Under hösten har jag träffat mina mammakompisar och deras bebisar med jämna mellanrum, varit och hälsat på L och Nova, fikat hur mycket som helst och umgåtts mycket med mina vänner. Att vara mammaledig passar mig utmärkt och jag tycker varje dag är hur mysig som helst. Liam växer på alla möjliga sätt och har hunnit bli en mycket nyfiken, medveten och lättroad bebis. Han firade sin första jul tillsammans med mormor, morfar och morbror i Höglunda. Konstigt nog var de flesta julklapparna adresserade till den yngste medlemmen i familjen... Nyår firades tillsammans med vänner och var en ganska lugn tillställning vilket passade perfekt för mig. Jag känner inte att jag orkar som förr...

Det går inte att säga annat än att året har bjudit på det mesta. Jag har fått uppleva både stora och små händelser och känna både glädje och sorg under året som gått. Fast jag saknar både farmor och mormor otroligt mycket väger glädjen över Liam upp för allt tråkigt som hänt. Jag har träffat många nya människor som jag trivs väldigt bra med. Jag har besökt och fått besök av vänner som tyvärr bor långt borta i vanliga fall. Sammanfattningsvis har 2007 varit ett helt underbart år!