Dumt envis eller bara dum?

Detta är en fråga jag lär komma tillbaks till genom hela livet. För man kan ju verkligen undra om det handlar om envishet eller dumhet när man får för sig att gå och storhandla med en redan välfylld barnvagn, i snöstorm och med vetskapen om att det är uppförsbacke hela vägen hem. Eftersom jag har svårt att erkänna ren dumhet kanske jag kan sträcka mig till att vara naiv. Fast det stämmer inte riktigt heller eftersom jag var väl medveten om vad jag gav mig in på. (Har alltså utsatt mig för detta tidigare...) Alltså återstår envishet. Och det är något jag kan skriva under på att jag är! Det är sällan eller aldrig jag inte avslutar något jag påbörjat oavsett hur mycket ansträngning (eller svett och svordomar) situationen kräver.

Under min svettiga promenad hem i snöyran kom jag att tänka på en excentisk gubbe jag träffade på tåget härom veckan. Ni vet, en sån som är uppriktigt intresserad av människan och alla henner företeelser. Han tyckte att Liam var ett vackert barn med stark karaktär. Ännu mer intresserad blev han när han fick reda på att han var född i Lejonets tecken och att jag och Per är Oxe och Skorpion. -Oj vilken dynamisk familj! Tre starka viljor och alla tre lika envisa och övertygade om att de har rätt. Ni kommer få ett händelserikt liv! Jag som tycker det är tillräckligt spännande som det är med mina och Pers "sammandrabbningar". Jag undrar hur det kommer gå när Liam kommer i trotsåldern? Gissar att min envishet kommer att sättas på prov då.