Smidig i väntrummet

Eller: vad jag sa, vad jag menade och hur det förmodligen tolkades.

Vid besöket för vägning och mätning av lilla Freja förra veckan råkade jag på vår granne som fick en liten son ett par veckor före oss. Mötet startade med ett sedvanligt hej, lite kikande på de små bebisarna och lite hur mår ni-avcheckning. Eftersom de precis var färdiga med sin vägning och mätning frågade jag såklart om han växte och frodades? Ja, sa hon. Han väger redan över fem kilo.
Jag sa: Oj!
Jag menade: Oj, vilken skillnad! Lilla Freja har knappt passerat tre kilo och ändå skiljer det bara två veckor.
Det lät som: Oj! Vilken jättebebis du har! Vad göder du honom med.

Den stackars mamman började stamma fram något om att det är skillnad på barn och att han kanske växte lite snabbare eftersom han var pojke. Jag kände mig dummare än dummast eftersom jag vet att vikt (både låg och hög) kan vara ett känsligt ämne bland nyblivna föräldrar. För att rädda situationen kände jag mig tvungen att prata lite mer.
Jag sa: Ja, det är ju väldigt individuellt det där. Våra barn verkar ha en ganska långsam viktuppgång. Men både jag och Per är ju ganska tunna så det är väl inte så konstigt.
Jag menade: Med sådana anlag är det inte så konstigt att just VÅRA barn inte blir särskilt storväxta.
Det lät som: ??? (Vill inte ens tänka på vad det lät som eftersom denna mamma är ganska stor)

Lyckligtvis var jag ute i sista sekund och kunde ursäkta mig med att jag var tvungen att springa iväg till vårt BVC-möte. Tur var väl det innan jag hann slänga ur mig något mer ogenomtänkt... Ni som känner mig vet ju att jag inte är särskilt fördomsfull och har (förhoppningsvis) överseende med att en viss förvirring tillfälligt inträtt. Tjolahopp!