Livet är... orättvist

Jaha, vet inte riktigt vad jag ska skriva. Tydligen är det ganska länge sen jag använde tangentbordet för det blir fel hela tiden. Det syns ju som tur är inte nu. Min kära farmor brukade regelbundet skicka brev till mig förut och alltid avsluta med "jag hoppas att du ser vad jag har skrivit". Detta syftade till hennes något darriga handstil. För några år sedan hann tekniken ikapp henne och genom en datakurs började hon skicka e-mail till mig istället. De gamla vanorna bestod och hon avslutade även dessa med "jag hoppas du ser vad jag har skrivit". Ja, söta farmor, det är ganska tydligt.

Jag har ett köksgolv! Det är vackert som en dag. Eller snarare natt eftersom det nästan är svart... Det blev en hel del slit men resultatet är att man spricker upp i ett stort leende så fort man råkar slänga in en blick i köket.

Hmm, har fått reda på att två väldigt nära vänner till mig har börjat dejta varandra. Detta känns självklart lite konstigt men jag vill göra klart att det är lugnt för mig. Eller, det kommer att bli det när jag vant mig vid tanken. Jag kommer inte att stå i vägen för två personer som kan göra varandra lyckliga, livet är för kort för det. Dessutom har jag själv utsatt andra för samma situation så vem är jag att döma?

Det som, hur barnsligt det än kan låta, känns orättvist är att vetskapen om deras relation inte kommer att resultera i: jobbiga situationer om alla inblandade är närvarande, att folk kommer att "hata" en för resten av livet, eller att gamla vänner (som inte ens är inblandade) totalt säger upp bekantskapen. Men, men, livet är orättvist, det är bara att vänja sig vid det. Förmodligen kommer det att jämna ut sig i slutet ändå?

Jag har större bekymmer att lägga energi på. Hur döljer man smulor och skräp på ett nästan svart golv? Tror att sopen kommer att bli en något mer aktiv hjälpreda i hemmet.

Nä nu ska jag sätta mig på balkongen och äta frukost.

Kram på er!