Balsam för själen (eller "Semester del 2: Västerbotten/Ångermanland)

Vi har varit i Malå på släktträff och träffat fastrar, kusiner, tremänningar och fyrmänningar till både mig och Liam. Jag tycker alltid att det är kul att spendera tid med mina släktingar men har faktiskt njutit mest av själva landskapet. Det finns ett självklart lugn över den norra delen av Sverige. Både skog, mark och människa andas någon slags stillhet som verkar vara medfödd och har så varit i generation efter generation. Kanske är det de långa avstånden, de stora skogarna eller de vida vyerna som gör att människorna här har möjlighet att hinna tänka och reflektera över sin tillvaro utan att bli störda av en explosion av intryck. För den sakens skull menar jag inte att denna landsdel saknar intryck, snarare tvärtom. Man blir översköljd av vackra naturbilder, dofter av fjäll och sjö och framför allt ljudet av naturen. Till skillnad från alla ljud- doft och synintryck en storstad bjuder på ger den norrländska dig intrycken i ett tempo där sinnena hinner förstå vad de registrerar vilket är en väldigt rogivande upplevelse. Kanske är det på grund av naturens stillhet som norrlänningar upplevs som väldigt lugna... på gränsen till tröga? Jag har flera gånger irriterat mig över och stressat upp mig över hur lång tid det ska ta en "norrlänning"att svara på en enkel fråga men under denna resa kändes det precis tvärtom. Vad skönt att allt inte bara är ja, nej, hit eller dit utan istället lite svävande, "vi-får-se-vad-som-händer-låt-oss-känna-efter-lite-först ." Jag vet att jag oftast föredrar raka svar och ganska strikt organisering men kunde inte låta bli att bli överförtjust i:
- Kan vi hänga upp piltavlan på garagedörren?
- Int´gärna.
Som jag tidigare nämnt gillar jag både orörd natur och storstadsvimmel och känner att jag bosatt mig på ett utmärkt ställe där lite av båda delarna erbjuds. Men ska jag vara ärlig är det i skogen eller på fjället jag verkligen känner att jag mår bra och därför har jag njutit av vår resa - livskvalitet.