Stolt

Att övning ger färdighet är något jag sedan länge insett och jag tror inte att det är så många som kan protestera mot detta. Det känns dock som att jag varit mer villig att acceptera att vissa saker kräver mer ansträngning än andra. Att jag behöver träna tex löpning regelbundet under en längre tid för att få bättre kondition är väl ett exempel. Och för att känna mig som en säkrare och lugnare bilförare är det bara att köra, ofta, i olika miljöer och på olika väglag. Även i lärarrollen har jag märkt att det som fått mig att slappna av är en variation av att upprepa redan beprövade metoder och att våga prova på nya. Det viktigaste har varit att hela tiden återgå till arbetsuppgifterna, att se varje dag som ett tillfälle att öva upp sina färdigheter.

Något jag tidigare trodde var något man i större eller mindre dos föddes med är självkänslan. Jag hade ingen aning om att det fanns så många sätt och övningar att arbeta med för att hitta, stärka eller öva upp sin tro på sig själv. Dessutom är det ganska svårt att veta hur det står till med självkänslan innan man vaknar en morgon och bara känner sig helt värdelös och undrar hur det kommer sig att människor över huvud taget vill vara i ens närhet, jag som inte kan göra något rätt. Alla runtomkring mig tycker att jag gör allt fel, de vågar bara inte säga det. Sen går det ytterligare en tid innan man inser att det är ju faktiskt jag och ingen annan som säger det här till mig själv. Det är ytterst sällan någon sagt till mig att jag ska vara på ett visst sätt eller uträtta visst många uppgifter för att få känna mig nöjd. Det är jag själv som många gånger lagt ribban alldeles för högt och självklart blivit besviken varje gång jag misslyckats. Samtidigt som man känner sig otroligt intelligensbefriad över att gång på gång gå i samma fälla smyger det sig ändå in lite hopp. Om det nu är så att det är jag själv och mina tankar som får mig att handla som jag gör borde det faktiskt gå att göra något åt det, eller? Det känns ju betydligt lättare att arbeta med sig själv än att ge sig på att förändra allt och alla i sin omgivning...

Hur gör man då? När man kommit så pass långt att man insett att det går att göra något och är beredd att göra en ansträngning för att må bättre? För mig har det fungerat att känna efter mer och att lyssna på min kropp. Är det här något jag vill göra eller gör jag det bara för att jag tror att andra förväntar sig det av mig? Är det verkligen katastrof om jag inte bäddar sängen idag, glömmer att skicka grattiskort till mormor eller tackar nej till en fest jag egentligen inte orkar med? Måste jag verkligen sätta mig och svara på ett mail just nu när kroppen bara skriker efter att få vila en liten stund? Yogan har verkligen hjälpt mig att lyssna på vad min kropp säger till mig och att vara här och nu.

Det känns verkligen häftigt när jag känner att det arbete jag lagt ner faktiskt gett resultat. Jag brukar i vanliga fall bli jättestressad i situationer jag känner mig ovan vid och inte har kontroll över. När det gäller graviditeten känner jag mig däremot helt lugn - en mycket skön känsla. Jag tar mig tid att stanna upp och bara tänka på hur spännande och häftigt det är att en liten person växer inom mig. Jag har blivit bättre på att vila när jag behöver det och att tex bara bjuda hem vänner när jag känner att jag orkar med det. Självklart finns det mycket att oroa sig över och känns sig osäker inför men det är ytterst lite man kan göra något åt nu. Skillnaden mot förr är att jag nu tar problemen när de kommer istället för att förutsätta att det värsta kommer att hända och gå in i krisberedskap bara "ifall att". Tänk vilket antiklimax varje gång man lagt massor av tid och energi på ett inbillat hot och så händer inget...

Jag känner mig stolt över att det är min egen insats som gjort att jag mår mycket bättre idag. Och det känns så skönt varje gång jag kan säga till mig själv - vilket bra jobb du gjorde idag!